Sida 13

|7|

19. IX. 32.

Jag drömde i natt om min enda ungdoms-
flamma – som varit borta ur mitt vakna med-
vetande sedan 12 år – och som jag var klass-
kamrat med engång i min barndom.

Jag var av någon anledning i vår dåvarande
skola o. skulle just gå bort. Då ser jag honom
i vestibylen. Han öppnar dörren o. säger:
”skall du gå den o. den vägen, så skall jag den-
samma„. Så följs vi åt.* Vi delger varandra
av våra levnadsöden o. allt är naturligt o. enkelt,
som hade vi skiljts i går. Det är en under-
bart klar o. meningsfull dager över allting,
en sådan som man sällan ser i drömmen.

Vi skall båda vara på ett visst klock-
slag på en plats, o. vi får större o. större
hast. Vi går över byggnadsställningar,
han snavar o. reser sig igen. Jag säger: ”å, det
går nog bra ändå att hinna„.svårtytt Han: ”men hör du,
tänk på att vi båda redan är 70 år!” Så minns
jag inte mer.

Jag har inte på länge känt en sådan
frid o. ett sådant lugn, som när jag vaknade
upp ur den drömmen. Det var som om
något helt varit avslutat o. allt var själv-
klart o. fridfullt. – Jag låg länge vaken.

* Han ser ut som en nyss fullvuxen yngling.