Sida 7

|4|

17. IX. 32.

Jag låg länge vaken i natt. Mitt
hjärta bråkade.

Min själ
är bara hudlöshet
en orolig nerv
någonting som smärtar.
Varför var livet
bara ett svek?
–

Solig morgon. Ljum luft. Jag åker tidigt ut.
Kommer tillbaka med ett helt fång högsommar-
blommor – doftande spirea, långa, böjliga
gula kungsljus – – – – Högsommardoft – nej det
finns inte mer, aldrig, aldrig.

Det finns, det finns: en djup, mörk-
grön skogstjärn med mörka stränder o. en
ensam röd näckros på ytan – inte en
purpurröd, en vit näckros med en skärröd
skiftning på kalkbladen. Den ligger alldeles
stilla, o. vattnet är alggrönt o. ogenom-
trängligt som skogens egna hemligheter. Och
jag stannar o. ser ner i vattnet o. jag trött-
nar inte på det. En enda vit näckros
med en skärröd skiftning – – –

Det finns en oändlig frid o. en stillhet
som är ogenomtränglig.