Sida 3

|2|

15. IX. 32 (e. m.)

Ett par av personerna i mitt drama vill
komma o. hälsa på mig – men jag avvisar
dem. De får inte komma nu.

Inte den man, som med en sagolik
psykisk kraft – med ett uppbåd av både
det medvetnas o. omedvetnas resurser – för sin vilja
igenom – ensam i en omgivning, som är
honomdig fientlig, där han sprider fruktan o. skräck
– där han rör sig som i ett lufttomt rum
med samma (skenbara) säkerhet som den som
har vant sig att leka med liv o. död.

Inte den kvinna, som med hela sitt
känslolivs resurser söker att nå botten på
det håll o på de vägar, som hennes livs lag
föreskriver henne, oberoende av om den för till
höjder eller bråddjup, oberoende av sken
el. konsekvenser, oberoende av människors
maktspråk – icke handlande med samma
medvetenhet vilja som mannen, men med en
osviklig o. omotstridlig viljas instinkt.
Den veka o. svaga kvinna, som bland
alla går under namn av den minst levande
o. den minst jordiska!

Ingen, för vilken livet ännu är
allvar – eller blod – får komma till mig
nu. För allting är ju obetydligheter, och
”livet„ är inte till – – –

– Du kvinna, som ser med en egendomlig
främmande o. bortvänd blick, som angick det dig
inte, det som levdes o. rörde sig omkring dig – som
talar med en beslöjad, djup o. stilla röst – som alltid
rör dig ljudlöst, som om du inte ginge – varför kommer
du till mig nu? Du får inte leva, du får inte finnas!
Ingenting som är allvar!