Sida 9

|5|

18. IX. 32.

– – –

I natt blev det klart för mig: det finns bara
ett: att acceptera meningslösheten, detta att intet
är av vikt. Att allt är likgiltighet, betydelse-
löshet, bara småsaker. Jag måste leva så en
lång tid. Det får finnas intet av allvar, intet
av känsla, intet av verklighet.

Jag har levat så länge, i åratal,
i oavbruten opposition, utan att det
lett till något annat än att jag nu är helt
sönder, förtärd av mig själv. Om jag nu
skulle ge efter, följa med utan motstånd,
likgiltigt, viljelöst?

Det gäller att dämma för alla levande
o. skapande flöden, alla springande punkter
av liv. Det får finnas intet levande o.
kännande, ingenting starkt el. betydelsefullt.
Bara små plikter o. små, små händelser,
en behaglighet i smått!

Det känns nästan som en lättnad att
tänka detta – om jag därmed kunde vinna hälsa
o. befrielse från lidande – en tid. Vad som
sedan skall komma, ja, det vet ju ingen.
Skall det vara möjligt för mig att göra det
fullständigaste våld på min natur, att ändra
hela min livsinställning o. livsföring – för
att vinna endast likgiltighet? Men andra har också
kunnat det, då borde väl jag kunna – – –