Sida 122

||

Och ändå äro vi tidtals fullst. döva inför
ropet. Det glider förbi oss – det
rör oss inte. Vi sitta som i
ett avskiljt rum med väggar mellan
oss o. tillvaron. Livet är inte längre
vår delaktighet.

Behövs det då ett främmande medel
att återförena oss med tillvaron? Ett
främmande medel kan icke göra det!

Vad är det som sker?
Det måste vara ett slags inre urladd-
ning, en eruption i vårt väsen, som
plötsligt bryter fram. För inifrån kom-
mer ändå slutligen förnyelsen.

En tillfällighet kan ha bräckt det
sista motståndet, genombrutit en vägg
som redan varit färdig att störta.
Och i o. med det att kontakten är
förnyadåtervunnen, brusar det sporsvårtyttda livsöverflödet
åter fram av sig själv o. bryter alla
hinder, o. livet föder o. förnyar sig
ur sin egen rikedom.