Sida 121

||

för oss, o. ruset har försvunnit?

Är det någon förändring i oss
som skulle vara omistlig – som
är den bryggan ut mot oändligheten
som alltid är kvar? Vad var
det innerst inne, som gjorde, att
jag kunde börja livet igen – att
jag ånyo kunde knyta fast till
tillvaron?

Det var icke evighetsupplevelsen
ute på dynerna – icke en män-
niskas handräckning i nödens stund
– icke enbart! Det var ännu
en tredje förnimmelse som så
småningom gjorde sig märkbar inom mig.
Det var skapelsens måttlösa rop
på framåtskridande – inom oss –
livets eget krav på födande o.
åter födande ur sig själv som
vi förnimma.

Ropet på fullkomnande av
alla värden, som äro omkring oss!