Sida 53

||

nätter, då jag tycker att
jag ofrivilligt pressar allt
samman i ett rop –
ditt namn! Och ändå
finns det ingenting av
smygande hetta i denna
sak – ingenting som jag
besvärat skjuter ifrån mig
– allt är lika klart
o. genomskinligt som det
tidigare har varit. Det
är just detta som givit
mig en så obeskrivlig glädje.

Jag har undrat ibland
varför jag egentligen ropar
dig. Det är ju knappast
för min egen skull. Du
skulle ändå aldrig kunna
ge mig den hugsvalelse,
som jag längtar efter. Du
är inte den som skulle