Sida 25

||

redan finnsär på den andra
sidan.

En mänskas blick har
jag väntat o. sett, så långt
jag kan minnas tillbaka
– jag vet ingenting annat
än den blicken – den som
ser mig med det största
tålamod i världen. Jag har
format olika gestalter i fantasin
efter den blicken. Engång hette
han Henry – engång hette han
Stig Johan – men alla skiljmed annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennade
de sig ändå från den jag
väntade. Och nu först
känner jag att han finns.
Hade vi missbrukat vår sam-
hörighet tidigare, efter vi måste
bli åtskiljda denna gång?
Varför väntar jag alltid den
blicken?