Sida 11

||

Å, jag är så trött på
           människors gemenskap.
Knappt man kommit någon nära
synes tråden redan brista,
som man spunnit mellan själar.
Inga ord där leder över till
           den andras havsomflutna ö.
Var finns tecknet som är mer
           än ord
och stummare än vindens sus
           i löven?
Strandlöst, strandlöst syns mig
           mänskohjärtats hav
och aldrig överkomligt.

Jag vill söka sagans land
           i andra nejder
– om jag orkar.
Tinglöst, formlöst syns mig
           mörkret,