Primär meny

  • Innehåll
  • Sök
Kerstin Söderholm

4.II.27. Ljusbrunt häfte »Liten blomsterkrönika 1919» med fem lösa papper. 1919

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Sida 21
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
Sida 31

Sida 32

Sida 33

Sida 32

Faksimil

Transkription

||

Jag lyssnar halvt omedvetet
mot marken; deras väsens
ton det klingar som tusen ohör-
bara eteriska klockor. – deras
väsens ton dallrar emot
mig. – – – –

Deras väsen vilket är deras
väsen? Det skiraste, det finaste
som anats eller drömt, det
[    ]tomrum (1 ord) intensivast [    ]tomrum (1 ord)
aning[oläsligt]oläsligt (2 bokstäver): handstil drömmar det mest skälvande ömtåliga \o. krävande/ som kan
tona inom
en mänskasvårtytt

det som värsvårtytt minst stofttyngt
o. stoftbundet.

Den är som en uppen-
barelse men den tvingar
oss också att gå in osssvårtytt
själva,svårtytt (gå till rättasvårtytt) och
kontrastensvårtytt blir så skräm-
mande. Men skall icke
linnean själv kunna till-
föra en något som är desssin
väsenssvårtyttart? Ja, jag vet att
jag insuper något därav,
som stannar kvar – – –
Men för att det igen skall sjunka
tillbaka, glömmas o. förtram-
pas
svårtytt o. överväxas av grövresvårtytt
och [    ]tomrum (1 ord) plantor


 


 

 

 

Ny kolumn