Sida 17

||

första gången den
natten kunde sträcka
armarna emot detta
allra baraste i en
mänska. Det blev en
tumanhandssamvaro
som jag aldrig har haft.
– – –
– – –

Och nu vet jag också
genom den stunden
mera om andra
mänskor.

Den där sista blicken,
som Mormor fäste på
oss egna, när den just
var nära att grumlas,
som jag särskilt minns
då när hon såg på mig,
skall jag aldrig kunna glömma
– – – – – –