Sida 2

|2|

vilja slå ut. Fotstegen mot gatan ekar på ett nytt
sätt i den klara luften, som jag aldrig
hört förr. – Någon går vid min sida
inne i stan, och vi säger ingenting.
Men det behövs inte. Han är förkyld och
lite febril, men det klär honom på ett
särskilt sätt. Vi träffas flera gånger
om dagen, och när vi inte träffas talar
vi i tel. – men vi uppfyller bara våra
plikter. Lönnarna slår ut i Gamla
Kyrkträdgården. Jag glömmer aldrig
hur det ser ut. Ett hav av gröngula små
hängen, med inslag av mörkare grönt,
de andra lövträden. Och solen lyser
alltid klar, men isande.

– –

Det är fester var kväll, blommor,
och ljus och vin. Skämtet flödar.
Det är som hade man känt de lång-
väga gästerna hela sitt liv. Allt är
otvungen samvaro och glättighet.

En natt natt kl. 4. Det är ljust
som mitt på dagen. Scvären vid Eira
är en enda symfoni av färger – blod-
bokar, som spricker ut, skära, gröna
lindar. Havet ligger stålblått och stilla.
Någon, en annan* *(inte en främling), följer mig hem i
bil – på gården kysser han mig i den