Sida 2

||

och att jag skall gå ut och plocka liljekon-
valjer. Jag vet alla de bästa ställena,
och idag skall jag gå till foten av en
hög skogbevuxen kulle nära gården.
Där, under unga björkar och videsnår,
finns de i oöverskådliga mängder, blad
vid blad med en stjälk med vita klockor
i mitten. Och så det doftar! Jag
måste sätta mig ner på en stubbe och
bara se på det hela, innan jag
plockar – det är för underbart. Ett
land av bara liljekonvaljer. Och så
junisolen, som silar sig in mellan de
nyutspruckna björklöven på de vita
blommorna:

”Kung liljekonvalje av dungen,
kung liljekonvalje är vit som snö . . .”

När jag långt senare läste de stroferna,
visste jag att jag inte varit ensam
om mitt barndomsminne. Någonting sådant
är outplånligt. Det är allt vad man
varit med om av sol och vår, förtätat
till de tusende små vita doftande kloc-
korna i en grön dunge, där löven
är ännu inte är fullt utspruckna och
luften är full av sorlet av de första vak-
nande insekterna . . .

Ja det var inte mer idag.