Sida 2

||

få människors. är det. Men luften
som vi andats in är det.

En majdag med vita sippor i
dungarna och små späda gröna björklöv.
En vandring i sol. En hage med
fina gröna grässtrån, som sticker
fram och med vila i sol. En sådan stund
då allt står stilla – då själva tiden
är utplånad. Hur har jag kunnat
glömma det?

Varför har jag gått på långa, under-
liga omvägar för att nå fram till dig?
Varför har det enda som är främmande
för mig svävat framför mig som en
skugga?

Är det de främmande tiderna,
som vi genomlever – allt detta som
är över allt förstånd, som ställt sig i
vägen? Och dock vet jag ju att vi
just här reagerar i det närmaste lika.
Att bördan är lika förfärande för oss
båda att bära. Tappar vi ett ögonblick
bort oss själva i detta kaos av omänsk-
lighet?

Och dock är de ljusa vårnätterna
och de genomlysta soliga dagarna jag
minns dig säkert det klarast mänskliga av
allt jag upplevt.

Hans, min vän, skall du kunna hjälpa
mig en smula att bära också den börda jag
nu efter min sjukdom bär på?
Någon annan
kan det icke.