Sida 2

||

vitt – men utan all värme – och jorden är
en enda oöverskådlig vit nejd, där de infrusna
träden står som skulpturer, orörliga med
sin vita tyngd.

Allt är stillastående och väntan.

– – Väl att livet kan ha sitt dubbla per-
spektiv, när allt trängs samman lite för hårt
för en och krafterna rent fysiskt sviktar.

En ändlös stillhet ute och omkring en,
som meddelar sig åt ens inre och kanske
löser nya krafter i det osynliga – – –