Sida 1

||

31. III. 37.

Att gravläggaAtt begrava en känsla för första gången – även om man
vet att den aldrig kan dö helt – är inte av det lättaste.

Nu har jag likväl gjort det . . . Nog om det.

Vad jag längtar efter att igen kunna falla tillbaka till en
vila i mig själv. Hur det förefaller längesen jag kunde det. En vila
i sigen själv, när man sitter och ser, ser ett förbiglidande landskap –
en gröngröna barrträd, som blir allt grönare, ju klarare vårsolen lyser päå
dem, smältande snö under dem och risslande vårbäckar med lungvåt mossa
vid kanten underav snön. Fält diåär den svarta jorden långsamt blottas
under solens famntag ochefter ljumma nattregn. En frid i en själsv, när
allt är obekymrat,enkeltKSd2021: obekymrat, enkelt och lugnt, när allting rivande och ångestfullt
är borta p– en stund – när någonting fullbordas utan oro, utan för-
färan. Någonting visst och tryggt och omistligtfullt av förtröstan. När man
får vara trött utan plåga.

Kunde jag få räcka ut min hand att smeka en marterad människa
– kunde jag låta honom fullt förstå hur djupt jag känner med i det svåra med annan penna: blyerts eller anilinpenna
som sker med honom. Han anar det nog – men inte tillräckligt. Den som
givit mig all den sol som det senaste året kunde ge mig, skulle behöva
sol istället numed annan penna: svart bläck – och ändå känner jag mig så bunden – Allt det osynli-
gaste är alltid ett tabu om man ville röra vid det. Men på dessa med annan penna: blyerts eller anilinpennaosynliga
vägar kan jag kanske ändå . . . Är det känslan härav som ger mig ett
litet stänk frid efter denna sista rivande, händelserika, utslitande
tid . . . Spårlös har den minst av allt varit.

Men kunde jag ge dig något litet av friden –  ?