Sida 1
Transkription
||
31. VII. 33
Röda solrosor blommat var kväll
– tanken grönblåa lågor
stundom en blixt
kaskader av blänkande, pärlande stänk
– rummet blir högre
väggarna vidgas
– blänkande infall
skimrande ord
– mänskosjäl
sällsamma väsen.
– –
Nu är det tystnad.
Djupare känns den
efter det rösten dog bort
än förr
– men ännu det ljuder
genklang o. eko
i rummen jag går
Sällsamma, sällsamma gåva
att vara en människa
– giva en människas ande röst.
Spela en människas strängar, bara, (nakna)
jublande, svidande
– vara en människas brinnande lugn
o. rolösa frid – – –