Sida 1

||

Natten mot d. 25. V. 43.

Det är underligt och förfärande –
mer än någon tror – att ännu på döds-
bädden vara sliten mellan två känslor
– om det också bara gäller varm vänskap.

Dig ville jag ge all värme och
förståelse jag bara kunde, kära, kära
Rolf. Och för Din skull hade jag
gärna velat försöka leva en bit till.
Men Du kan inte se mig, och jag
vet inte alltid hur Du reagerar.

Jag ser Dig, Hans, (dikten ”Vänskap”
i Porten är ägnad Dig) och du ser
mig – och jag vet nästan alltid
på förhand hur Du reagerar. Om
Du behöver mig vet jag icke. Men
det finns ju intet tvivel om att
jag gjort för Dig allt vad jag kunnat,
om Du hade behövt det. Och jag
vet att Du kunde hjälpa mig nu.

Det är icke så att jag ligger och
grubblar över dessa ting – men då
och då kommer den underliga tudelningen
för mig – och då syns den mig förfärande –