Sida 1

||

Koski /H. l./, Pätilää..

25. VI. 41.

Flygplan surrar då och då vid horisonten, och det sti-
ger upp rölk efter brandbomber vid Lahtis, men däremellan försö-
ker jag låta tankarna dröja vid helt andra ting.

Jag sitter i min barndoms syrénberså och skriver och syré-
nerna doftar nästan bedövande, fastän de glesnat just här i ber-
sån. Men på motsatta sidan av byggningen är de lummigatre än nå-
gonsin förr – – Byggningen ja – Dden är inte mer densamma. Det
gamla hundraåriga karaktärshuset, en lång vit envånings byggnad
uppe på en dominerande höjd, oförliknelig i sitt slag,brannKSd2021: slag, brann ner
1920 med alla sina minnen. Ingenting kunde ersätta den. Nu står
här istället entt rymligt och bekvämt karaktärshus i villastil,
utan alla traditioner. Men när jag ligger om natten och ser
lönnarnas konturer mot den ljusa sommarhimlen eller ser de väldi-
ga björkarnas siluetter vid uppkörsvägen, som fanns härhär redan i min
Mormors barndom – då påminner det ändå om det gamla. Och allarra
mest påminner doften, när man kommer ut på trappan mot öster om
min barndom. Den kombinerade doften av syrén, nästan utblommade
narcisser och saftigt grönt gräs från gräsmattorna, som jag ald-
rig känt någon annanstans i världen och oupplöslisligt ärgt är för-
bundet för mig med försommarstämning. Här stod jag på trappan
med min Morfar för mer än 30 år sedan – –

På midsommaraftonen gick jag en pilgrimsgång till alla
de gamla ställena vid skogsbryn och i hagar för att plocka lilje-
konvaljer. Det fanns ännu fabelaktigt mycket av dem. Och sådana
konvaljer. Jag hade inte kommit ihåg att de var så väldiga. Sådana