Sida 13

||

ändliga. Hon strömmade svalka o.
ljus över en, hon bar en liten helgon-
gloria omkring sitt huvud, av det egen-
domligaste, omedvetna slag. Hon be-
hövde bara sitta i närheten – knappt
säga några ord, o hon talade inte
mycket – för att det skulle bli frid
o. högtid omkring en.

Jag längtade blott att få ge o. ge till
henne – o. jag gav o. gav, utan att
ens veta om hon upptog det. Men
jag vet också, att själva mitt behov
att ge, som genom hennes bekantskap
åter blossat upp, stegrades till det
otroliga, o. att om någon annan,
som kunnat motta mer, trätt i hennes
ställe, hade jag givit denna lika
mycket, ty det viktigaste för mig var
dock att själv få dela med mig. Därför
blev tilldragelsen med den nämnda personen
(frk. Haveri) för mig blott en episod, vilket
jag hela tiden var medveten om. Hon
var för mig ett utomordentligt medium, men
ingenting oumbärligt el. någon som jag oskil-
jaktligt kunnat fästa mig vid.